Rundbrev juni 2009

2 gånger Rafaela

Skrivet av Stefan Martinsson

 De bor på Abrigo och de heter båda Rafaela. För att skilja dem åt kallar vi dem Rafa och Ella. De är nästan lika gamla. ”Nej, det är vi inte” säger Rafa. Fyra månader skiljer dem åt. Ella fyllde 14 år i januari och Rafa är fortfarande bara 13.

Ska konfirmeras i juli
De går och läser för prästen, Francisco, och skall konfirmeras i juli, eller kanske först i augusti. ”Det beror på hur mycket vi hinner lära oss” säger Rafa. Hon gillar att lära sig saker utantill. Det gör hon lekande lätt och får beröm och slipper tänka på att det går trögt med läsningen. Bibelläsningen är svår, med många långa ord. Och Rafa har bara gått i skolan en termin. ”En och en halv.” rättar hon. ”Jag kan läsa om meningarna är korta.”

Ella tycker det går bra med läsningen. Hon går redan i 5:e klass.

De har bestämda åsikter om vad de tycker om att göra, och vad de inte gillar. ”Tvätta är tråkigt” säger Ella. ”Jag avskyr att tvätta.” ”Nej, det är värre att laga mat. Jag är alltid så rädd för att det skall bli fel.” invänder Rafa.

Plötsligt börjar de prata om konfirmationskläder; t-shirt och vita kjolar. Men hur kommer jag att se ut med min stora mage? undrar Ella. Du kommer att se jätterolig ut, säger Rafa. I juni är ditt barn redan fött, säger jag. Så sitter vi och pratar, jag och två 14-åriga flickor. Fast Rafa är ju ännu bara 13 år. Och Ella sitter med sin växande mage och med sin snart ettåriga dotter bredvid sig. En 14-årig tvåbarnsmamma, tänker jag. Och plötsligt känns livet orättvist.

Hon var bara sju år
Ella var sju år när hon blev våldtagen första gången. Det var strax efter att hon börjat skolan. Hennes mamma stod i skuld hos en knarklangare. Han kom hem och hotade henne, men så fick han syn på Ella. En uppgörelse kom till stånd. Mamman betalade sitt missbruk genom att sälja Ella och hennes lillasyster.

Flera gånger försökte hon rymma. Nu har Domstolen bestämt att hon får stanna på Abrigo.

Aldrig kommer någon att få göra Gabriella illa
Rafa har redan fött sitt barn. Gabriella är det vackraste barnet i hela världen, tycker hennes mamma, som sköter henne så fint och inte klagar över att bli väckt av barnskrik om nätterna.

Hennes historia liknar Ellas. Men det var inte knarket utan misär, hunger och likgiltighet som fick hennes mor att acceptera förslag. Också hon var sju år när handeln började och priset var 5 Reais, 17 kronor. Ibland försöker Rafa försvara sin mamma. ”Det är synd om stackarn” säger hon, ”för det fanns ju ingen mat hemma.” ”Men Rafa, varken din mamma eller dina bröder tar de småjobb de blir erbjudna.” Då vänder Rafa sig bort, för hon vet att det är sant och att mammor inte handlar så mot sina barn.

Aldrig kommer någon att få göra Gabriella illa. Ella instämmer. Ingen skall få röra hennes Agatha eller barnet hon väntar.

Kampen för förändring
Ingen vet vad framtiden skall ha i beredskap åt dessa båda skändade, misshandlade och svikna flickor. Men just nu finns de här i tryggheten på Abrigo. Bland unga kvinnor i samma situation. Och med vuxna som lyssnar, hjälper och sätter gränser. De behöver inte vårt medlidande. De är inte föremål för vår välgörenhet. De är våra medarbetare i kampen för förändring.