Rundbrev december

 

Svek

Elisangela och Karen är två kvinnor på Abrigo. De är runt 20 år och båda väntar de sitt tredje barn. De har också mycket annat gemensamt. De blev som barn svikna och övergivna av vuxna, och som kvinnor misshandlade och övergivna av sina män. Svek skapar misstro och rädsla. Man vågar inte lita på att människor vill väl och att de möjligheter som erbjuds är uppriktigt menade. Framför dem ligger en vandring under vilken sår skall läkas och självförtroende växa. Vi får gå med dem ett stycke av vägen. Och ständigt upprepa “Du duger, du kan.”

 

Elisangela

Jag vet inte vem min mamma var. Hon är bara ett namn på en söndervikt födelseattest. Jag undrar ofta var hon finns nu, och hur hennes liv blev efter att hon lämnade oss, mig och min tvillingsyster, på ett barnhem.

När vi var tre år gamla blev vi adopterade av en familj. Dona Leda och Seu Flávio hade redan tre egna barn, men under de första åren gjordes ingen skillnad mellan oss fem syskon. Det var först långt senare som vi fick veta att vi var adopterade, men då hade redan allt börjat att förändras.

Min familj hade det bra ställt. Vi bodde i ett stort hus med tre våningar och pappa hade en bil och vi fick gå i en bra skola. Mina adoptivföräldrar tillhör en pingstförsamling. Vi gick i kyrkan och hela familjen deltog i församlingslivet. Min morfar var pastor i en församling i närheten och ibland gick vi dit. Många trodde nog att vi var den perfekta familjen. I tio år levde vi med vår, som vi då trodde, familj och saknade ingenting. Men när vi var tolv gamla år började vår mamma att förändras. Vi fick veta att vi var adopterade och hon började göra skillnad mellan oss och våra syskon. Vi fick inte längre äta tillsammans med våra föräldrar och syskon, utan först sedan de lämnat matsalen. Vi förbjöds att se på TV tillsammans med familjen. Våra leksaker togs ifrån oss. Och mamma började slå oss. Det hade aldrig hänt förut. Vi blev straffade även för saker som vi inte hade gjort. Jag har som vuxen många gånger frågat mig varför vi accepterade allt som de gjorde mot oss. Jag tror vi tog på oss en skuld, och tyckte att vi var värda att bli behandlade illa, fastän vi inte förstod varför. Vi grät ofta när vi var ensamma, men vi talade aldrig med varandra om det som skedde.

Här avbryter jag Elisangelas med en fråga. “Har du ingen aning om varför din mamma förändrades? Hade något inträffat, som kan förklara vad som hände? Vad var din pappas roll, du har inte nämnt honom?” Hon ser bort .” Jag vill inte tala om det. Du kan fråga min mormor, hon kommer hit ibland”. Hon sitter tyst en stund, sedan fortsätter hon sin berättelse.

Så kom den dag som slog sönder våra liv. Vår mamma förklarade att hon inte längre ville ha oss och packade ihop våra kläder i två väskor och bar in i bilen. Pappa sa ingenting. Han startade bilen och började köra. Vi frågade vart vi var på väg, men fick inte något svar. Plötsligt var vi framme vid ett stort hus som visade sig vara ett barnhem. Pappa och mamma skrev under några papper, och utan en kram eller ett ord gav de sig iväg. Jag har aldrig sett dem igen.

Jag kan inte påstå att barnhemmet var dåligt. Vi fick mat och kläder, men vi levde naturligtvis i chock och sorg. Vi fick inte längre fick gå i skolan. Det är därför som jag bara har nått till femte klass. Vi stannade sex månader på barnhemmet. De andra flickorna kom från helt andra miljöer, men snart var vi med i ett gäng som hade prövat på det mesta. De gjorde upp planer för att rymma från barnhemmet och en kväll var vi åtta flickor som tog oss ut genom ett fönster och flydde.

Under de följande månaderna höll vi till på en av Rios stränder, ibland tillbringade nätterna på något härbärge. Vi tiggde och stal för att slippa gå hungriga. På sätt och vis gick vi i en ny skola. Överlevnadens. Mest handlade det om att hålla sig undan från polisen. Men socialtjänsten fann oss och sände oss till ett barnhem i en annan del av Rio. Men vi flydde igen. Och nu var var det inte längre någon som sökte efter oss. Vi hade fyllt 14 år och betraktades som vuxna. Min syster flyttade ihop med en pojke. Och jag slog mig samman med en kompis som bodde i en kåk i Rios utkanter. En dag bjöd mig min väninna att följa med på en födelsedagsfest. Där lärde jag känna Vitór, som sedan blev min man. Han är tio år äldre än jag. Vi började vara tillsammans och det dröjde inte länge förrän han bad mig flytta hem till honom. Ett år senare föddes min dotter, och vid 15 års ålder var jag mamma. Och samtidigt hade jag börjat förstå att Vítor inte skulle bli något stöd för oss. Han började dricka och använda droger och det ledde till att vi ständigt bråkade. Allt oftare slutade bråken med att han slog mig. När jag var 18 år föddes mitt andra barn. Då satt min man i fängelse för knarkbrott. Han fortsatte obekymrad ett liv med alkohol, droger och andra kvinnor, och återvände hem i gryningen utan pengar. För snart ett år sedan stod jag inte ut längre, jag packade ihop mina saker, tog med mig mina barn och flyttade hem till min tvillingsyster. Vi stannade där i tre månader.

Min man hittade mig och bad att jag skulle återvända. Jag sade nej, men gick med på att han skulle få ta med vår dotter hem till min svärmor. Vi kom överens om att hon skulle stanna där några dagar. Men när jag kom för att hämta henne vägrade han att lämna henne till mig. Min enda möjlighet att få henne tillbaka var att gå med på att återvända till Vítor. Jag hade inget val utan tvingades acceptera. Han lovade att han nu skulle börja sköta sig. Och kanske var jag fortfarande förälskad i honom.

Snart var jag åter gravid. Då hade jag redan kunnat konstatera att han inte ändrat sig ett dugg. Allt upprepade sig med sprit, droger, sena nätter, bråk och misshandel. Pengar saknades ständigt och ofta var vi utan det allra nödvändigaste. Det hände att jag fick be min svärmor eller mina grannar om mat.

Då beslöt jag att lämna honom. Jag sökte upp min adoptivmormor som jag inte träffat på tio år. Hon grät och berättade att hon blivit förfärad när hon fick veta vad mamma gjort mot oss. Hon frågade varför vi inte kommit till henne när allt det hemska hände. Vad skulle jag svara? Jag sa att vi hade varit rädda för att bli bortstötta ännu en gång. Hon började hjälpa mig med mat och hon uppmanade mig att söka härbärge på Abrigo. Här bor jag nu med mina barn. Jag har tagit kontakt med min man och berättat att jag och barnen inte kommer att återvända till honom. Jag har hos Domstolen sökt ensam vårdnad om barnen.

Vítor var här på Abrigo och besökte oss i söndags. Han grät och påstod att det enda han önskade sig i livet var att jag och barnen skulle komma tillbaka. Men inte ens då hade han kunnat hålla sig nykter. Hur skall jag kunna tro på honom? Jag måste försöka skaffa mig en utbildning så att jag kan ta hand om mina barn, de två jag har och det jag väntar. Hela mitt liv har jag litat på människor som stått mig nära och alltid blivit besviken. Det är dags att jag börjar lita på vad jag själv kan.

 

Karen

När jag var nyfödd lämnade min mamma mig i en kyrkbänk inne i församlingskyrkan i Campinas. Där fann mig en kvinna som heter Altaís. Hon tog mig hem till sig och i hennes hem växte jag upp tillsammans med hennes två barn, Denilson som var 7 år och Daisy som var 15 år när jag oväntat anlände till deras hem. Jag tycker om mina fostersyskon, och vi lärde oss att hålla ihop för att härda ut, för vår mamma brydde sig inte om hur vi hade det. Värst var att hon ofta släpade hem män som hon inte ens kände det ledde till uppträden och bråk nätterna igenom. Jag slutade skolan när jag gick i sjunde klass. Det var dumt, det vet jag nu, men det enda jag tänkte på var att få ett arbete så att jag kunde flytta hemifrån.

När jag var 18 år träffade jag Carlos Eduardo och vi gifte oss. För en kort tid verkade livet gå mot ljusare tider, men så började svårigheterna hopa sig. Jag blev gravid och samma månad förlorade min man sitt arbete. Vi hade hunnit skaffa oss en liten lägenhet, men nu hade vi inte pengar till hyran. Det hände mer än en gång att vi inte ens hade mat. Min syster hjälpte oss att hyra ett rum, väldigt litet men bättre än ingenting, och jag fick jobb i en affär. Vårt första barn, Eduardo, föddes, och två år senare föddes Vítor. Det var de bästa åren i mitt liv. För första gången kände jag att jag hade en familj.

Men glädjen varade inte länge. Jag fick veta att min man träffade andra kvinnor, en tid senare lämnade han oss. Jag förlorade mitt arbete när affären tvingades stänga, och det enda jobb jag kunde få var som städerska i en familj – men pengarna räckte inte till att betala hyra, mat och barnpassning. Min man vägrade att betala underhåll. Han krävde att han och hans nya fru skulle få vårdnaden om barnen. Till sist fick jag ge upp. Jag kom hem en kväll efter en lång arbetsdag och fann mina möbler utkastade på gatan. Jag hade blivit vräkt. Det var den bittraste dagen i mitt liv när jag lämnade mina barn hos deras pappa. En kort tid senare förbjöd han mig att träffa barnen. Jag tappade fotfästet i tillvaron.

För ett halvår sedan blev jag i mitt elände uppsökt av min före detta man. Han påstod att hans nya äktenskap knakade i fogarna och att han skulle låta mig få träffa mina barn igen om jag gick med på att bli hans älskarinna. Jag kan inte själv fatta att jag gick med på det. Men jag längtade så efter mina pojkar. Jag fick träffa dem sammanlagt tre gånger, men Carlos Eduardo fick mig att känna mig som en prostituerad. Samtidigt hoppades jag väl att han skulle komma tillbaka. Men så tröttnade han igen och återvände till sin nya fru. Och lämnade mig gravid med ett barn, som han påstår inte är hans. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag vågar inte be min förre man om hjälp för då kanske han tar ifrån mig också det här barnet. Jag tänker på alla drömmar jag haft och hur jag i mina svårigheter alltid hoppats att livet skulle kunna bli bättre, men det har hela tiden blivit sämre. Jag undrar ofta vad jag gör för fel. Jag begär inget annat än att få ett arbete, så att jag kan försörja mig och ta hand om mitt barn.