Rundbrev juni 2009

2 gånger Rafaela

Skrivet av Stefan Martinsson

De bor på Abrigo och de heter båda Rafaela. För att skilja dem åt kallar vi dem Rafa och Ella. De är nästan lika gamla. ”Nej, det är vi inte” säger Rafa. Fyra månader skiljer dem åt. Ella fyllde 14 år i januari och Rafa är fortfarande bara 13.

Ska konfirmeras i juli
De går och läser för prästen, Francisco, och skall konfirmeras i juli, eller kanske först i augusti. ”Det beror på hur mycket vi hinner lära oss” säger Rafa. Hon gillar att lära sig saker utantill. Det gör hon lekande lätt och får beröm och slipper tänka på att det går trögt med läsningen. Bibelläsningen är svår, med många långa ord. Och Rafa har bara gått i skolan en termin. ”En och en halv.” rättar hon. ”Jag kan läsa om meningarna är korta.”

Ella tycker det går bra med läsningen. Hon går redan i 5:e klass.

De har bestämda åsikter om vad de tycker om att göra, och vad de inte gillar. ”Tvätta är tråkigt” säger Ella. ”Jag avskyr att tvätta.” ”Nej, det är värre att laga mat. Jag är alltid så rädd för att det skall bli fel.” invänder Rafa.

Plötsligt börjar de prata om konfirmationskläder; t-shirt och vita kjolar. Men hur kommer jag att se ut med min stora mage? undrar Ella. Du kommer att se jätterolig ut, säger Rafa. I juni är ditt barn redan fött, säger jag. Så sitter vi och pratar, jag och två 14-åriga flickor. Fast Rafa är ju ännu bara 13 år. Och Ella sitter med sin växande mage och med sin snart ettåriga dotter bredvid sig. En 14-årig tvåbarnsmamma, tänker jag. Och plötsligt känns livet orättvist.

Hon var bara sju år
Ella var sju år när hon blev våldtagen första gången. Det var strax efter att hon börjat skolan. Hennes mamma stod i skuld hos en knarklangare. Han kom hem och hotade henne, men så fick han syn på Ella. En uppgörelse kom till stånd. Mamman betalade sitt missbruk genom att sälja Ella och hennes lillasyster.

Flera gånger försökte hon rymma. Nu har Domstolen bestämt att hon får stanna på Abrigo.

Aldrig kommer någon att få göra Gabriella illa
Rafa har redan fött sitt barn. Gabriella är det vackraste barnet i hela världen, tycker hennes mamma, som sköter henne så fint och inte klagar över att bli väckt av barnskrik om nätterna.

Hennes historia liknar Ellas. Men det var inte knarket utan misär, hunger och likgiltighet som fick hennes mor att acceptera förslag. Också hon var sju år när handeln började och priset var 5 Reais, 17 kronor. Ibland försöker Rafa försvara sin mamma. ”Det är synd om stackarn” säger hon, ”för det fanns ju ingen mat hemma.” ”Men Rafa, varken din mamma eller dina bröder tar de småjobb de blir erbjudna.” Då vänder Rafa sig bort, för hon vet att det är sant och att mammor inte handlar så mot sina barn.

Aldrig kommer någon att få göra Gabriella illa. Ella instämmer. Ingen skall få röra hennes Agatha eller barnet hon väntar.

Kampen för förändring
Ingen vet vad framtiden skall ha i beredskap åt dessa båda skändade, misshandlade och svikna flickor. Men just nu finns de här i tryggheten på Abrigo. Bland unga kvinnor i samma situation. Och med vuxna som lyssnar, hjälper och sätter gränser. De behöver inte vårt medlidande. De är inte föremål för vår välgörenhet. De är våra medarbetare i kampen för förändring.

 

Till Minnet av en Vän

Skrivet av Louisa Tarras Wahlberg.
Före detta volontär på Abrigo.

Jane fanns redan på Abrigo när jag anlände. Hon hade bara varit där en vecka men ägde redan stället. Med sina höga skratt, utrop och gester drog hon fram som en naturkraft och lämnade ingen hon mötte oberörd. Första gången vi sågs tittade hon avvaktande på mig. Jag vet vad hon tänkte, det sade hon nämligen uppriktigt till mig några månader senare. Det var något i stil med ”Vad är det här för en oskön brud?”

Pratade om drömmar
  Jane och jag kom att bli grannar, något som jag under de första veckorna hade svårt att uppskatta. Redan före klockan sju varje morgon var hon igång! Rummet skulle städas och barnen skulle badas. Till saken hör att Jane sällan gjorde någonting tystlåtet. Tonerna var lika många som de var falska. Efter någon månad vande jag mig dock vid att Jane fanns där, alldeles nära. Hon blev en lika viktig del av mina morgonrutiner som tandborstningen.

Genom våra engelsklektioner kom vi varandra nära. Där samtalade vi om livet och drömmarna, om det förflutna och om framtiden. Planerna var många men kraven var få. Ett litet hus med ett fruktträd var vad Jane drömde om. Där skulle hon bo med sina barn och leva det lyckliga liv hon förtjänade.

Oändligt mycket kärlek
Jag är inte säker på om Jane bättrade på sitt språkförråd så mycket under våra lektioner, men jag fick möjligheten att berömma henne för de framsteg hon gjorde. Varje gång hon fick beröm för det minsta lilla så skymtades en liten tår i hennes ögonvrå. Så här i efterhand önskar jag att jag berömt henne oftare.

Ärligheten var nog Janes mest utpräglade egenskap, den som ofta försatte henne i problem, men som också gjorde henne till den hon var. Hon försökte sällan försköna sin livshistoria eller ljuga om de saker hon gjort. Hon accepterade att hon inte var perfekt men hade svårt att bryta med sina, sedan länge inlärda, destruktiva mönster.

I sin uppväxt hade Jane bara känt kärlek genom våld. Hon hade därför svårt att ge kärlek på annat sätt, något som jag visste att hennes tre barn i sinom tid skulle ta efter. Kampen för förändring pågick ständigt. Frustrationen jag kände över att inte kunna förändra hennes livs historia var stor. Jane älskade sina barn gränslöst men hade så oändligt svårt att förmedla sina känslor till dem. Hon klädde dem, kammade, fixade och donade i oändlighet och jag tror att det var hennes sätt att visa sin kärlek.

För mig blev Jane Abrigo. Hon fick tidigt en mycket speciell plats i mitt hjärta, en plats som hon fortfarande har. Trots alla våra uppenbara olikheter så byggdes starka band. Jag litade på henne.

Det ofattbara, tragedin
Så, en dag, hände det ofattbara. Det som bara inte fick hända. Jane mördades. Mitt på ljusa dagen, mitt på gatan, tio minuters väg från Abrigo. Hon bodde då inte längre på hemmet och jag hade knappt vant mig vid ett Abrigo utan Jane. För mig var det en stor tragedi redan när hon flyttade, men att hon skulle försvinna helt hade jag inte varit beredd på. Flickan som för mig var symbolen för livskraft och överlevnad hade dött. Min vän var borta och tre barn föräldralösa.

Den där dagen började som vilken annan. Solen sken så som den bara kan göra i Brasilien och himlen var klarblå. Mitt i ett födelsedagsfirande kom beskedet. Jag hade just tagit en stor tugga av födelsedags-tårtan när jag fick reda på att Jane låg död uppe i Sossego i närheten av sitt hus. Det tog några sekunder innan budskapet gick in, innan jag förstod vad som sagts. Tårtan svällde i munnen och ögonen tårades.

Sorgen
Det var första gången jag förlorat en vän och allt gick så snabbt: likvaka, gravsättning och minnesstund. Ibland när jag väntar på tunnelbanan i Stockholm kan jag fundera på vad som hade hänt om jag varit där när Jane dog. Jag tänker på hur jag skulle ha svept henne i min tröja och hållit hennes hand så hårt. Och fast jag vet att jag inte kunnat göra några medicinska underverk så önskar jag att hon inte behövt dö ensam. Det finns så mycket som aldrig blev sagt. Så mycket jag vill att hon skall veta. Jag träffade Jane på gatan två veckor före hennes död. Det sista hon sade var ”Jag älskar dig” och jag svarade med samma ord. Idag är de det enda som betyder någonting.Jag skulle bli lycklig om jag visste att jag haft hälften så viktig roll i Janes liv som hon har i mitt. Jane lärde mig så mycket om livet och jag tackar för de månader jag fick vara nära henne.

Vi får inte ge upp
Jane är ett bevis på att en organisation som Abrigo Raínha Silvia är viktig och gör skillnad. Hon ger oss anledning att fortsätta kampen för de många kvinnor som behöver en trygg plats för sig och sina barn. Med hennes minne lever jag vidare, så långt borta men ändå så nära.