Föreningen Minna besöker Abrigo Raihna Silvia
En rapport
Bakgrund
Föreningen Minna är en ideell förening i Sverige, som är politiskt och religiöst obunden. Minna finns till för att stötta ensamstående blivande mammor som fått besked om graviditet och så länge de vill ha kontakt med föreningen. Många parrelationer tar slut när kvinnan blivit oplanerat gravid. Om paret inte är överens om att behålla barnet uppstår en konflikt och kvinnan ställs ofta i valet att välja mellan barnet och mannen.
Till föreningen Minna Uppsalas årsmöte våren 2006 hade vi bjudit in diakon Gudrun Nordblom från Varberg, som berättade om sin resa till Drottning Silvias mödrahem Abrigo i Rio de Janeiro. Abrigo tar emot övergivna och hemlösa gravida kvinnor. De får bo på Abrigo medan de väntar sitt barn och efter förlossningen. Under tiden får de grundskoleundervisning för att komma ut ur fattigdom och hopplöshet. Detta intresserade oss mycket. Även om lagstiftningen när det gäller abort och de ekonomiska villkoren skiljer sig mycket från de Svenska, kände vi samhörighet med verksamheten på Abrigo. Tanken på att resa dit väcktes.
Förberedelser
Vi tog kontakt med Stefan Martinsson, som är föreståndare på Drottning Silvias mödrahem Abrigo. Han hälsade oss välkomna och rekommenderade oss att resa i november eller april pga. klimatet. Från början hoppades vi att hela styrelsen skulle kunna åka med. Det är ofta svårt att resa ensam och inte kunna dela tankar, visioner och minnen med andra. Då rinner det man varit med om lätt ut i sanden.
Vi sökte bidrag från olika håll och fick sammanlagt 39 000:- från Prins Carl Gustafs Stiftelse, Barnets Lyckopenning, Ersta Diakoni och Tora Wåhlins fond för Sophiasystrarna. Det räckte inte till allt, men till en stor del av resans kostnader.
Vi skrev ett brev till Margareta Winberg, Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är ordförande i styrelsen för Drottning Silvias mödrahem Abrigo och vi fick ett trevligt svar, där hon skrev mycket positivt om Abrigo. ”Hemmet har en gynekolog som har en fin utrustning. Det finns också tandläkare och barnmottagning. Filosofin är enkel; flickorna eller rättare sagt de unga kvinnorna får gå i en privatskola. Under tiden bor de på hemmet, de turas om att ta hand om alla barn. När de har fått sin utbildning och förhoppningsvis ett arbete kan de få hjälp med att bygga ett enkelt hus. De bygger ofta själva, men får hjälp till material.”
Gåvor
Abrigo är en insamlingsstiftelse och verksamheten är helt beroende av gåvor. Där finns inget överflöd. Vi ville gärna ta med oss gåvor från Sverige. Efter kontakt med Hemtex och Cederroths kunde vi ta med oss 30 nya handdukar i olika storlekar och 100 tandborstar. Handdukar visade sig vara just det som stod överst på deras inköpslista. Tandborstarna passar utmärkt i sammanhanget eftersom Abrigo även driver en tandklinik, som ger kostnadsfri tandvård till Abrigos kvinnor och barn.
Drottning Silvias mödrahem Abrigo
Abrigo ligger 45 km öster om Rio de Janeiro i staden Itaboraí, som har cirka 220 000 invånare. Staden ligger i delstaten Rio de Janeiro. En charmig och livlig stad med en skuggande park nära kyrkan. Staden ligger på en höjd och man ser ner på omgivande kullar och grön natur, ett landskap som påminner om norra Italien. Abrigo ligger på en tomt som en gång var en apelsinodling. Det är dock inte så idylliskt som det låter. Området är fattigt och dödsskjutningar förekommer i kringområdet, det har nästan alltid med knarkaffärer att göra. Utanför den lokala begravningsbyrån stod det alltid mycket folk, som vore det en samlingspunkt. Medellivslängden är inte hög pga. fattigdom o kriminalitet.
Vi fick bara möjlighet att träffa föreståndaren Stefan Martinsson helt kort den första kvällen. Han hade hög feber de första dagarna och reste senare på en planerad resa till Sverige för att berätta om Abrigo. Men vi har haft kontinuerlig kontakt både före och efter resan.
Däremot fick vi flera gånger träffa Berit Skalmeraas, som är en norsk sjuksköterska. Hon arbetar ideellt på Abrigo en dag i veckan. Hennes uppgift är att väga och mäta de nyfödda barnen på Abrigos pediatriska klinik och att registrera dem. Berit hade en föreställning om att barn som föddes i dessa sammanhang skulle vara svaga och ynkliga, men det var precis tvärtom. De växer fint och utvecklas helt ”greit”. Mammorna bär på sina nyfödda barn hela tiden. När de somnat läggs de på en säng och sover tyst. Vi hörde sällan ett knyst från de små. De var nöjda och klagade inte heller om någon annan bar dem. De ammades lite då och då. Det enda barnet som var missnöjt var en storebror på 2 år, som nyss fått ett syskon. Man förstod hans svartsjuka över att någon tagit hans plats.
Vi träffade också svenska sjukgymnaststuderande Maria Björkman, som är volontär på Abrigo i 6 månader. Med sin musikutbildning har hon blivit en stor tillgång på Abrigo, där det också finns en förskola för 48 barn. Maria leder förskolans sångundervisning för barn mellan 3-6 år och barnen sjunger gärna. Barnen som går på denna förskola är barn till kvinnor som tidigare bott på Abrigo, men också barn till ensamstående kvinnor i omgivningen. Deras mödrar kan under tiden studera eller arbeta. Möjligheterna för både mor och barn att studera är kanske den största förutsättningen för förändring. Det är mycket som intresserade oss på Abrigo. Inte minst var förskolearbetet fascinerande. Utbildning återkom som en avgörande faktor för att kunna bryta sig ur ett hopplöst liv. Mödrarna studerar för att kunna söka bättre jobb, barnen blir väl förberedda för skolgång och detta kommer säkert att innebära en förändring i deras liv.
Vi följde Maria hem till en fattig familj, som hade ett mycket handikappat barn. Maria har i tre månader gett den sjuårige pojken regelbunden sjukgymnastik och visat föräldrarna hur de ska göra. Tyvärr är det mycket som tyder på att pojken kommer att leva ett kort liv. Hans värld är inte anpassad till handikapp. De eroderade vägarna kan man nästan inte köra en rullstol på och han börjar bli för stor för att ligga mitt på golvet, där han blockerar det lilla vardagsrummet. Han är ett konkret bevis på att för de fattiga råder djungelns lag och det innebär att de svagaste inte överlever.
Washington Santos Silva, som kallas Tom, är en inhemsk, hängiven advokat, som arbetar på Abrigo. Liksom de andra vill han förändra villkoren för de fattiga i Brasilien. Han är ung, målmedveten och vet mycket om de fattigas situation, deras problem och vilken hjälp och stöd t.ex. barnen behöver. Med sina resor till flera afrikanska länder, Skandinavien och Amerika, har han sett många olika typer av samhällen i världen och hur de byggt upp sina sociala system, som han jämför med livet i Brasilien. Han vet att det går att skapa ett bättre samhälle och han brinner för att arbeta för det.
Tom gav oss en snabb inblick i villkoren som gäller i detta orättvisornas land. De fattiga är alltid i underläge och de rika har alltid förmånerna. De statliga, allmänna universiteten är gratis och erbjuder bättre utbildningar än de privata. De som har råd att gå på goda, privata grundskolor får en bra start medan de fattiga får gå på de sämre, statliga grundskolorna, som är kostnadsfria. När det är dags att söka till universiteten sorteras de genom inträdesprov. De rika klarar ofta inträdesproven men det gör de fattiga sällan. Vill de fattiga ändå läsa vidare på måste de gå på privata universitet, som kostar mycket – för mycket. På så vis sorteras många duktiga elever bort för att de saknar pengar. De kan inte skaffa sig en god utbildning och en bra lön att leva på, och därmed inte heller skapa en bättre och tryggare framtid för sig och sin familj. På detta sätt delas arbetslivet upp mellan de fattiga och de rika.
Tom berättar att polisen har låg status och låg inkomst. Det är inte ovanligt att polisen även samarbetar med narkotikaligor i någon av favelorna. Dels kommer de ofta själva från någon av de 600 favelorna i Rio, som består av ca 2milj invånare. Narkotika-ligorna finansierar alla dansskolor och kontrollerar Rios karneval. Folk vågar inte lita på polisen, de kan vara kopplade till narkotikaligorna och är ofta korrumperade. I favelorna är det ingen som bevakar invånarnas mänskliga rättigheter. Där kan en polis slå en pojke i huvudet med en tegelsten för att få information utan risk för att bli åtalad. Ingen fattig vågar klaga på polisen, de får inget stöd och ingen bryr sig om dem. Politiskt är deras röster alldeles för svaga.
Abrigo har kontakt med överchefen på polisen och bjuder på lunch för att försöka skapa goda relationer. Nyligen kom tre pojkar i 14-årsåldern till Abrigo för att få hjälp att gå i privat skola. De fick inte plats i den statliga grundskolan, och när de inte gick i skolan ville droghandlarna rekrytera dem som sina ”soldater”. Man utnyttjar barnen som när de är minderåriga inte kan straffas. Pojkarna ville inte bli kriminella. Deras framtida liv skulle bli förstörda och de insåg att de inte skulle ha något val om de inte gick i skolan. Abrigo betalar nu deras skolgång. Villkoret är att de gör vissa arbetsinsatser på Abrigo för att öka respekten för sig själva och sätta värde på utbildningen. Hjälp till självhjälp, kanske man kan säga. Maria Scholz och hennes man är båda socionomer och diakoner. De arbetar båda på Abrigo. Hon dagar och han kvällar. Deras uppgift är att vara mammornas kuratorer, föräldrar, kompisar etc. Det är dom som lär känna kvinnorna bäst och som söker upp dem om de lämnar Abrigo och inte hör av sig, påminner om läxorna, följer med dem till myndigheter, stöttar dem när de söker jobb etc. De är stränga när det behövs, uppmuntrande och vägledande när det behövs. De flesta av mammorna är tonåringar och har inte levt ett ordnat liv. Många har levt nära våld och droger och behöver hjälp att bryta med det gamla livsmönstret. Maria menar att det största problemet är drogerna. Det är lätt att få tag på droger och ett enkelt sätt att få snabba pengar. Något måste man leva på och snart är hela familjen inblandad, även de små barnen. Flera av kvinnorna har varit inblandade i droghandeln. Prostitution är också ett sätt att få snabba pengar. Maria säger att myndigheterna också driver härbärgen för barn och hemlösa, men att Abrigo erbjuder mammorna och deras barn mycket mer. Utbildning är det viktigaste man kan ge, det ger möjligheter att förändra förutsättningarna i livet. De får möjligheten att gå i skola, skaffa en utbildning, de får möjligheten till en bättre framtid för sig och sina barn, men ingen kan göra grovjobbet åt dem. Hjälp till självhjälp är vad Abrigo förmedlar, valet är fritt.
Tandläkaren är en trevlig man, som vi tyvärr inte kunde kommunicera med, eftersom han bara talade portugisiska och det gjorde inte vi. Vi fick använda oss av kroppsspråket och tolk. Han lät oss vara med när han tog emot en liten grupp med barn från förskolan. Han undersökte barnen, ett i taget och de verkade tyckta om att sitta i tandläkarstolen. Han förbättrade tandstatus på två av fyra mycket dåliga framtänder hos en liten flicka och hon log stort när han var klar. Vid nästa besök ska han åtgärda de andra två tänderna. Tandläkaren är kontrakterad två dagar i veckan för Abrigos patienter, i övrigt använder han kliniken mot kommission. Patienterna från kringområdet får betala ett kraftigt rabatterat pris, ca 20 kronor per besök. Tand-vården är inte gratis, för det ska vara värt något, det ökar självkänslan att kunna betala. Förhoppningen är att man ska kunna betala hans arvode med intäkter från kliniken.
Tyvärr fick vi inte träffa gynekologen, som har 16 års erfarenhet av arbetet på Abrigo. Han är mycket mån om de blivande mammorna på Abrigo och försöker att vara med på alla förlossningarna. Utanför den gynekologiska kliniken är det alltid kö, fick vi höra. Kliniken är öppen för kvinnor från Rios slumområden.
Intervjuer
På Abrigo finns det plats för 24 mammor och barn. Vi intervjuade två mammor och en pappa. Maria hjälpte oss att tolka.
En mamma 21 år berättar:
För två år sedan bodde jag hos sin mamma. Min styvfar försörjde oss. Själv jobbade jag som barnvakt hela dagarna. Nu ser jag att jag kan få en bättre framtid för mig och min 10-månader gamla dotter eftersom jag studerar. Det hade inte blivit några studier om jag inte hade kommit hit. Jag kunde inte studera för det fanns inte pengar.
Jag tycker att Abrigo är bra, framför allt för personer som inte har familj. Och det är skönt att det är så lugnt och tryggt, att få komma bort från den farliga miljön. Abrigo har stor betydelse – att få vara här har hjälpt mig att se på livet på ett annat sätt. Jag har blivit mer ansvarstagande. Tidigare var jag bara ute och roade mig. Jag kom hit för jag har en kompis som har bott här tidigare. När jag blev gravid kom jag till gyne-kologen på Abrigo en onsdag och frågade om det fanns lediga rum. På fredagen fick jag komma hit och har bott här i ett år nu.
Nu går jag i skolan och vill bli sjuksköterska. Jag har tänkt tanken tidigare, men efter att ha talat med Stefan insåg jag att det faktiskt var möjligt. Under skoltid finns det barnvakt på Abrigo. Snart ska jag gifta mig i kyrkan på Abrigo, Stefan ska viga oss. Sedan ska jag flytta hem till min man och fortsätta att studera.
En annan mamma 37 år berättar:
För två år sedan var allt lugnt. Sedan träffade jag mannen som är far till barnet och blev helt förälskad. När jag träffade honom blev han viktigare än jag själv, och han hade många problem. Det blev en orolig tid och hans behov gick före mina. Nu är livet annorlunda eftersom jag ska få en liten familj, som ska ge mig så mycket glädje (barnet). Jag förlorade kontakt med min familj när jag var 10 år och bodde på institution tills jag var 24 år. Där fanns många barn! När jag var 24 lyckades jag och några andra tjejer från institutionen få tag på en bostad. Nu betalar jag bara för belysningen i bostaden, jag vill gärna tillbaka dit.
Abrigo är ett mycket bra ställe med många möjligheter. Man lär sig leva med varandra och får en social skolning. Mitt liv är lite komplicerat, och jag är glad att jag har kommit hit. Jag har läst till motsvarande mellanstadiet och hoppas fortsätta studera via korrespondens, på grund av mitt handikapp som innebär att jag har svårigheter att röra mig och ta mig till och från skola eller jobb. Min styvpappa hjälper inte till med ekonomin längre. Jag har jobbat som hushållerska tidigare, men nu får jag någon sorts sjukpeng.
I möjligaste mån försöker man hitta barnens pappor.
Vi träffade en pappa 19 år:
För två år sedan arbetade jag med att göra dörrar och fönster. Jag hyrde ett hus och bodde där med några kompisar. Jag blev avskedad när firman gick i konkurs. Jag flyttade runt, men lyckades inte få jobb. Stefan sökte upp mig, min dotters mamma hade berättat var jag var. Vi hade förlorat kontakten. Jag lämnade henne, men visste inte att hon var gravid. Stefan vill att jag stannar här. Livet har blivit bättre. Här kan jag både bo och plugga. Jag behöver inte vara hungrig. Jag vill gärna ta körkort och arbeta som chaufför.
De två assistenterna på förskolan och Neja Figueredo, som är tandläkarens och gynekologens mottagningssköterska har bott och fött barn på Abrigo. Neja är ett utmärkt bevis på att det går att få ordning på sitt liv och att utbildning lönar sig. Hon och andra som studerar och utbildar sig blir föredömen för de andra mammorna.
Slutsatser
Vi blev mycket överraskade över hur tysta och nöjda de små spädbarnen var. Mammorna bar på dem nästan hela tiden, ibland kunde vi se barnen sova i sina sängar. Detta påminner om kängurumetoden, som innebär att man bär det lilla barnet hud mot hud på bröstet. Det har dokumenterat god effekt på andning, cirkulation, sömn och immunförsvar. Det innebär en stor trygghet för barnen att bli burna. Kanske är detta särkilt viktigt för mamman, om hon blivit utslängd hemifrån eller varit hemlös av andra skäl. En kvinna som bott på ett barnhem vill säkert ge all den trygghet till sitt barn som hon själv aldrig fått. Vi såg ytterst få barnvagnar under veckan i Brasilien och det var bara i Rios innerstad. Överallt gick mammor och bar på sina små barn i famnen.
Vi såg med glädje en verksamhet som tänkte större än att bara på att ge husrum och mat till behövande gravida kvinnor. Vi såg hur väl genomtänkt Abrigos idé är. Det är inte en tillfällig lösning man erbjuder utan gemenskap, mat, utbildning för vuxna och barn, tillgång till datasal för läxläsning och självstudier, socialt utvecklande ansvars-uppgifter, hälso- och tandvård, välskötta och rena fastigheter, en vacker trädgård och ett tryggt lugn på den före detta apelsinodlingen.
Tack
Vi är mycket glada och tacksamma för att denna resa blev av. Vi har lärt oss mycket, fått insikter och blivit inspirerade. Vi vill framföra ett varmt tack till Prins Carl Gustafs Stiftelse, Barnets Lyckopenning, Ersta Diakoni och Tora Wåhlins fond för Sophiasystrarna för bidrag till resan! Tack också till Hemtex för handdukarna och Cederroth för alla tandborstar! Tack till alla på Abrigo som tog emot oss med stor värme och generositet!
Om nu någon blir inspirerad att skicka pengar till Abrigo, föreslår vi att det skulle vara till ett kylskåp i köket. Där står nu en kyl som är gjord för läskedrycker i en affär och är inte avsedd för ett storkök. En tvättmaskin till personallägenheten är en annan sak som behövs. Mammorna ska lära sig att tvätta sina och barnens kläder för hand, för någon tvättmaskin kommer de inte själva att ha råd med i första taget. Men deras lakan och handdukar ska tvättas. Nu lejs det arbetet ut.
Karin Mårtensson, förskollärare
Moniqa Ghookassi och Eva Nordblom, sjuksköterskor
Kontakt: Minna-mottagningen, Kungsängsgatan 48 E, Uppsala, Tel.: 018-12 16 30