Rundrev mars 2010

En hälsning från Stefan Martinsson

Kära vänner och medarbetare

Ett arbetsår ligger bakom oss, och det är dags att göra en återblick.

2009 var året, då en överhettad ekonomi och en övervärderad valuta hjälpte de redan rika att bli ännu rikare och gav välstånd för en växande medelklass. Men också den fattiga befolkningen fick del av den växande ekonomin genom ”Bolsa Família” - en familjepenning eller barnbidrag för familjer med låg inkomst. Bidraget är kopplat till en rad villkor, alla högst rimliga. Föräldrarna skall ha sina dokument i ordning, barnen skall vara vaccinerade och, om de är över 6-år, inskrivna i skola med minst 80% närvaro. Regeringens familjeprogram har väckt stor internationell uppmärksamhet, och presidenten Lula da Silva åkte till Genéve i regeringsplanet för att motta ett pris från UNESCO på nästan 1 miljon kronor som han stoppade i egen ficka. Även luttrade brasilianare blev förvånade.

Det är naturligtvis inte fel att man kräver vaccinering och skolgång. Men låt oss se kraven ur ett annat perspektiv. De fattigas.

Erika är 23 år och mamma till tre barn, den äldste är 7 år. Hon kan inte läsa eller skriva och lätt förståndshandikappad. Hon har ingen fast adress utan bor hos folk som för en tid kan upplåta plats åt henne och barnen.

För ett år sedan fick Erika veta, att det fanns ett bidrag att söka för fattiga. Hon fick till och med hjälp att leta upp registreringskontoret. När hon kom dit fick hon ett antal formulär att fylla i. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon inte kan läsa. Hon kom till Abrigo och fick hjälp, och återvände med formulär, födelseattester och till och med vaccineringsbevis.
Men hade hon inget Socialförsäkringskort?
Ingen telefonräkning som visade var hon bodde?
Ett röstkort, som visade att hon deltagit i senaste valet?
”Jag är analfabet, jag omfattas inte av röstplikten.”
”Har ni ingen handling som visar det? Och ni har en son som är sju år. I vilken skola går han?”
”Jag har skrivit in honom i den kommunala skolan. Men han får inte börja förrän jag har köpt honom skolmaterial och böcker och uniform. Och jag har inga pengar.”
”Går han inte i skolan kan ni inte få bidrag.”
”Men om jag får bidrag kan jag ju köpa skolböcker så att han kan börja skolan.”
”Så går det inte till!”

Ett år senare. Erika har flyttat sju gånger. Hon har bott på gatan med barnen under kortare tider. Hon går fortfarande och tigger i samma kvarter. Och hennes son går inte i skola.

Tänk om regeringen istället hade satsat på en skola, där alla erbjuds skolmaterial och uniform! Där det varje dag serveras en näringsriktig måltid. Där det finns utbildade lärare. Och där inga barn får bidrag för att deras mammor är fattiga, utan får en organiserad skolgång som en rättighet, lika för alla. Korta politiska perspektiv leder inte till sociala förändringar. Men för politiker som endast tänker på hur de skall vinna nästa val finns det inget intresse att satsa på dem som ändå inte röstar; analfabeter, hemlösa, handikappade.

De kvinnor som idag söker hjälp på Abrigo kommer från än mer marginaliserade miljöer än tidigare, från den totala misären i samhällets yttersta utkanter, där man inte ens vet hur man söker bidrag. De kommer från ett liv som barnhemsbarn och gatubarn, några har suttit i fängelse, andra har mentala problem. Abrigo arbetar bland kvinnor som är vana vid att lösa konflikter med våld, som saknar kunskap om de mest elementära ting i samhället, som lever utan förhoppningar om ett bättre liv. Vi lär oss att se och glädja oss över de små framstegen, som när självförtroende växer och kvinnor börjar samarbeta, intressera sig för studier och drömma om ett annat liv.

Under förra året gav Abrigo härbärge åt 77 kvinnor och barn. Vi erbjöd nästan 14.000 övernattningsdygn och över 40.000 lagade måltider serverades. Av de kvinnor som lämnade Abrigo hade 63% kompletterat sin skolgång med ett eller flera läsår. Tre av kvinnorna hade lärt sig att läsa och skriva och samtliga har deltagit i en eller flera kurser.

Inför skolstarten i februari har vi fått lägga ner mycket arbete för att finna skolplatser åt kvinnor, barn och ungdomar. En av våra uppgifter är att hjälpa tonårsmammor tillbaka till skolbänken. Graviditet är den vanligaste orsaken till att tonårsflickor inte fullbordar grundskolans 8:e årskurs. På vår Förskola, Creche Isabel, arbetar tre utbildade lärare för att ge trygghet och utbildning åt 30 barn. Samtliga kommer från fattiga, mycket problematiska hem. Lärarna ser ofta exempel på vanvård och undernäring. Genom att inkludera mammorna i verksamheten hjälper vi dem att förstå hur viktig utbildning är.

Abrigo är ingen missionsstation, det är viktigt att påpeka. Alla kvinnor är välkomna, oavsett tro. Men i vår helhetssyn erbjuder vi också andlig hjälp, på samma sätt som vi erbjuder härbärge, medicinsk hjälp och undervisning. Många som inte känner sig välkomna i andra församlingar söker dop och gudstjänstgemenskap på Abrigo.

Vid årsskiftet utökades arbetslaget med en socialassistent. Vi hälsar Monica, välkommen. Monica har stor erfarenhet att arbeta i tuffa miljöer och känner väl till Abrigos arbete.

Till minne av vår styrelseledamot Christine Badre och hennes son Philippe, som tragiskt omkom i en flygolycka förra året, kommer en ny datasal att invigas i slutet av månaden, bekostad av vänner till Christine och Philippe.

De senaste månaderna har svenska tidningar rapporterat om höga arvoden och bristande kontroll hos insamlingsstiftelser. Många av oss har blivit mycket besvikna, och det är berättigat att fråga sig om gåvomedel verkligen når fram. Insamlingsstiftelsen för Abrigo arvoderar inte styrelseledamöter. Det finns genom direktorn en länk mellan insamlingsarbete och verksamhet. Frivilliga i Sverige hjälper till med brev och utskick. Och våra enkla nyhetsbrev är billiga att trycka. Vi skulle önska att vi var fler som stöder Abrigo, för då skulle vi kunna uträtta mer. Men vi ser hellre att de som tror på vårt arbete berättar om det för sina vänner, än att vi själva lockar nya givare genom dyrbar annonsering.

Vår verksamhet finansieras helt genom gåvor från enskilda, församlingskollekter och föreningsbidrag. Många har också tänkt på oss genom minnesgåvor och vi har fått ta emot några större enskilda gåvor och testamentsgåvor. Tack för att ni vill vad med oss i vårt arbete.

Rio de Janeiro den 20 mars 2010
med många hälsningar
Stefan Martinsson

 

En annan värld – de andras värld

Det är en lördag i slutet av januari. Eftermiddagshettan ligger pressande över Rio när jag tar vägen ner mot Botafogostranden. Framför mig ligger Sockertoppen och snart är jag framme vid Guanabárabukten, där Nyårsdagen 1502 några portugisiska fartyg seglade in. Befälhavaren, övertygad om att han befann sig vid utloppet av en flod, gav platsen namnet Januarifloden. Nu visade det sig, som sagt, vara en bukt men trots misstagit blev namnet kvar, Rio de Janeiro.

Någon kilometer in i bukten ligger Flamengoparken, världens största anlagda park med sin berömda strand. Det är förortsbefolkningens strand, långt från turisternas Copacabana och överklassens Ipanema. Eftersom det är lördag vimlar det av familjer och ungdomar. Man grillar kött, spelar volley, umgås och badar i det smutsiga vattnet. Längst bort i parken, alldeles där Rio City tar vid, reser sig minnesmonumentet över de brasilianare som stupade i Andra världskriget. De unga männen i hedersvakten ser medtagna ut i sina uniformer och stålhjälmar. Gatutermometern visar på 39 grader. City är på vardagarna arbetsplats för ett par miljoner människor. Gator och avenyer är till trängsel fyllda med jäktade affärsmän, kontorspojkar och gatuförsäljare. Men på helgerna ligger staden övergiven, och tas över av de hemlösa. De finns där naturligtvis också under veckorna. Då håller de sig undan. Men på helgerna är staden deras.

På de trånga gatorna mellan höghusen slår hettan emot mig. Jag passerar en tidningskiosk och ser hur en ung kvinna packar buntar av osålda tidningar. Hon tittar åt mitt håll, men vänder sedan snabbt bort blicken. Det var något bekant med henne. Jag ser mig tillbaka och ett stort leende bryter fram i hennes ansikte. ”Du känner igen mig!” ”Javisst gör jag det, Juliana.”

Jag minns när jag mötte henne första gången. Hon hade berättat om sig själv. ”När jag var ung var jag en gangsterbrud.” ”Jaha, och nu är du alltså inte ung längre. Hur gammal är du? ”17 år” svarade hon med ett skratt. Jag såg att hon saknade framtänder i överkäken. Hennes historia var gatubarnets vanliga; oönskad, oälskad, övergiven. Ett barnhem under några år, sedan gatan och gänget, där hon alltså varit gangsterbrud. Tänderna hade hon fått utsparkade efter att, med orätt försäkrade hon, ha blivit beskylld för att skvallra för polisen. ”Jag slapp undan med livet i alla fall. Hon som hade skvallrat fick de tag på senare. De brände henne levande.”

Sedan snart två år bodde hon med Erivaldo. Min man, kallade hon honom, och såg allvarlig ut. ”Min man jobbar alltid, när han får en chans.” Jag förutsatte att jobben – i bästa fall – bestod i att sälja pennor, godis eller smuggelgods i form av dåliga piratkopior av allsköns onödigheter insmugglade från Paraguay.De hade bott i en rivningsfastighet och till och med haft ett eget rum. ”Precis som en riktig familj.” Och därför var barnet som hon väntade efterlängtat. Men så hade det uppstått ett ”probrem” hade hon tillagt, med förortsbefolkningens svårighet att skilja mellan l och r. Problemet bestod i att Erivaldo hade gått med på att förvara ett parti hasch åt en småhandlare. Mot en mindre ersättning, självfallet. Vid en polisrazzia blev Juliana och Erivaldo häktade. Erivaldo tog på sig skulden och blev dömd till 2 år och 6 månaders fängelse.

Det som imponerade på oss under de två år som Juliana bodde på Abrigo var hur hon, trots alla svårigheter, behöll en positiv inställning till det mesta. Hon kunde bli arg och hon kunde gråta så att tårarna sprutade, men hon gav aldrig upp sin övertygelse om att livet skulle bli bättre.

Hennes dotter föddes och Juliana fick nya tänder. Hon studerade med framgång och klarade av tre läsår på knappt två år. Vi började planera för en yrkesutbildning. Med långa mellanrum dök der upp något livstecken från Erivaldo. Men så en dag kom ett telefonsamtal, som ledde till tåreflöden, glädjetårar skulle det visa sig. Erivaldo hade fått de sista månaderna av sitt straff förvandlat till villkorlig frigivning. Fem minuter senare hade Juliana börjat packa. ”Men” hade jag invänt, ”det går ju bra för dig i skolan, skall du inte ta och stanna här på Abrigo ett tag till. Erivaldo saknar både jobb och bostad. Han har inget att erbjuda dig. ”Juliana blev arg. ”Erbjuda mig? Jag kanske har något att erbjuda honom. Skall en man inte ha rätt att ta hand om sin familj? Erivaldo är en bra kille. Skulle de ha släppt honom annars, tror du?” Och samma dag gav hon sig iväg. Någon gång emellanåt har jag fått nyheter om Juliana och förstått att livet inte varit lätt.

Och nu står vi och pratar en sommardag i januari. ”Vill du träffa mina flickor? Jag har två nu.” säger hon. ”Erivaldo har hand om dem. De ligger säkert och sover. Det är ju så hett att man knappt orkar tänka.” ”Men” tillägger hon och ser allvarligt på mig,” här står jag och pratar. Du kanske tycker det är obehagligt där borta, folk är rädda för att gå dit.” Jag försäkrar henne att jag gärna vill se hennes döttrar. Några kvarter bort har ett tjugotal människor slagit sig ner. Jag förstår att de är hemlösa. Erivaldo sitter och matar barnen med söta kex. Jag håller inte med anmärkningen, att det väl fanns bättre saker att köpa. Men flickorna är rena och överraskande välklädda. Erivaldos syster tillhör också familjen.”Vart är du på väg i den här värmen?” frågar Erivaldo. ”Jag tänkte ta en sen lunch på ”Amarelinho” och därefter se en konstutställning i Kejsarpalatset borta vid torget.” Plötsligt slår mig en tanke. ”Ni har ju barnvakt, följ med mig så äter vi lunch tillsammans.” De accepterar efter en stunds förlägen tvekan.

Vi kommer fram till den stora uteserveringen som ligger folktom i eftermiddagshettan. Kyparen tittar ogillande på oss. Jag ser att han helst skulle vilja avvisa oss. Sådana som Juliana och Erivaldo är inte välkomna hit. Han blickar ut över den folktomma restaurangen, och ser ut att välja mellan möjligheten att tjäna en slant och risken att hamna i bråk med en utlänning. Motvilligt kommer han fram med en matsedel. Under lunchen berättar Erivaldo om konsten att överleva. ”Vi tjänar en slant genom att se till parkerade bilar, och så samlar vi burkar och pappersavfall. Vi har så vi klarar oss. Vi behöver inte stjäla. Men så händer det att någon går förbi, och man ser den där rädslan i hans blick. Och då tänker man: Varför skulle jag inte råna honom? Det är ju ändå det han tror att jag skall göra. Det är ju så han ser på mig, som en tjuv.” Erivaldo tycker inte det är rätt att råna folk. Och Juliana har förbjudit honom. Man får inte skrämma människor på det sättet. Och jag håller naturligtvis med. ”Men, tillägger Erivaldo, en annan sak är det ju med affärer. Snabbköp, till exempel.” Mina invändningar tillbakavisas.”Vi bryter ju oss in på natten, då finns det ingen där som behöver bli rädd. Och vi tar aldrig mer än vad vi kan bära med oss.”

Vi får in vår ”Churrasco mixto” och äter under livligt diskuterande. Och vi kan bara konstatera att vi lever i skilda världar och efter olika regelsystem Efter att den överblivna maten packats ner för senare förtäring tar vi avsked. Jag fortsätter min vandring, men Erivaldo skyndar efter mig. ”Det var bara en sak jag ville säga. Jo, du vet där borta vid torget. Det finns ett gäng där, som brukar råna folk på helgerna när det inte finns några poliser. Om de försöker stjäla från dig, säg då bara att du känner Erivaldo. Säg det: Jag känner Erivaldo. Då kommer de att lämna dig ifred.” Jag blir, trots det absurda i erbjudandet, rörd. Han gav mig sitt namn som ett skydd mot tjuvar. Det var hans sätt att tacka för lunchen, eller snarare gemenskapen. Matrester kunde han ha tiggt sig till vid köksingången.

En vecka senare ringer Juliana. Jag hade gett henne mitt telefonnummer. Hon gråter. Erivaldo befann sig på sjukhus, skottskadad och anhållen för delaktighet i ett rån. De hade varit tre stycken som gjort inbrott i en livsmedelsaffär. Poliser befann sig i närheten och började skjuta. En av pojkarna var död, en hade lyckats undkomma, och Erivaldo hade skadats allvarligt. ”Han är oskyldig”, snyftar Juliana. Fast det vet vi ju båda att han inte är. Men inte ens Riopolisen har rätt att skjuta ner obeväpnade tjuvar. Så poliserna har sett till att en pistol hittats hos Erivaldo. Väpnat rån, kommer det att heta. Sju års fängelse. Och Juliana kommer att få börja en ny väntan. Med två barn. Och utan arbete och bostad. Historien om Juliana är inte en berättelse om framgång. Den kanske inte ens får ett lyckligt slut. Juliana talar med värme om tiden på Abrigo. ”Den bästa tiden i mitt liv.” Hennes självförtroende ökade genom att hon fick studera. Och hon fick för första gången sina dokument i ordning. Nu har hon utan hjälp kämpat sig till Familjebidrag för sina två barn. Hon har också ställt sig i kö för att få en tomt sig tilldelad i en förortskommun. Juliana har lärt sig något. Och kanske vi, som har allt hon saknar, i våra stunder av självömkan borde fråga oss om hon inte har något att lära oss. Det där att aldrig ge upp, att kämpa på mot alla odds och alla motgångar, att stå vid någons sida, därför att det är en plikt att göra så.