Rundbrev september 2009

Paloma

Jag är 28 gammal. Och det här har jag berättat, för jag har aldrig gått i skola och kan inte skriva.

Min mamma dog när jag var några veckor gammal. När hon förstod att hon skulle dö bad hon en väninna, Lydia, att ta hand om mig. Lydia var snäll, och jag kallade henne mamma. Men hennes man, Francisco, drack mycket och slog oss. De här ärren är minnen efter hans slag. En gång slängde han en fotogenlampa mot mig, därför jag har det här stora brännmärket.

Jag var fyra år gammal när jag rymde och sedan dess har jag bott på gatan och ibland på något härbärge.

Vi var några ungar som höll ihop i ett gäng på gatan. Vi tiggde pengar av folk eller mat utanför någon restaurang. På nätterna hade vi våra bestämda platser där vi sov. Jag och några andra flickor brukade sova framför en affär i Copacabana som hade en markis som gav skydd när det regnade.

Jag har aldrig stulit, men jag var springbud hos knarkhandlare. Hade man tur fick man en slant. Men så en dag greps jag av polisen, som tog mig till ett ungdomshäkte. Jag var 14 år och den enda flickan och blev våldtagen utan att någon ingrep, vakterna var borta för att dricka öl. Sedan blev de rädda att jag skulle skvallra och lät mig rymma.

Jag hade blivit gravid, och nio månader senare föddes min son, Henrique, på ett sjukhus i Rio. Det var första gången på 10 år som jag sov i en säng.

Det var svårt att leva på gatan med ett litet barn. Men efter några månader tog polisen oss till ett härbärge. Det hade varit bra om jag fått lära mig läsa där, eller fått yrkesutbildning, men så var det inte. Härbärget var grundat av en berömd idrottsman och han kom dit en gång och fotograferades tillsammans med oss. Men sedan omkom han i en olycka, hemmet stängdes och jag hamnade på gatan igen. Där träffade jag Carlos.

Det kändes tryggt att ha någon som kunde försvara mig. Vi brukade bygga upp skydd med hjälp av kartonger där vi sov och försörjde oss genom att sälja pappersavfall som vi samlade på Rios gator. Medan vi bodde på gatan föddes mitt andra barn, Pamela. Tre månader senare var jag åter gravid.

Några av våra vänner hade slagit ett hål i muren under viadukten vid Leopoldinastationen. Därunder fanns ett stort utrymme, och även om man inte kunde gå rak så var det ganska högt. Snart var vi omkring 20 personer som bodde där. Vi gjorde våra egna rum med hjälp av filtar och kartonger. Fotogenlampor gav oss värme och ljus. Det var förstås ett väldigt buller från alla bilar som for fram över oss, men vi hade skydd mot regn och vind.

En sommarsöndag för fyra år sedan gjorde jag en utflykt till stranden med mina barn. Jag var gravid i 8:e månaden, och höll Henrique som var 6 år vid handen och Pamela i famnen. Det var massor av folk på stranden och jag satt med Pamela medan Henrique lekte. Pamela började gråta och jag hade fullt sjå med att trösta henne, När hon äntligen somnade var Henrique försvunnen. Jag började leta efter honom men kunde inte hitta honom.

Ibland drömmer jag att han sover vid min sida. Sedan vaknar jag och minns jag alla de hemska timmarna när jag gick och letade på stranden med ett gråtande barn i famnen. Jag har aldrig fått veta vad som hände honom. Sex veckor senare föddes André Luis.

Vi var 11 vuxna och 9 barn som bodde under viadukten, det var vårt område och vi höll ihop och försvarade det mot inkräktare. Men så kom den där dagen då Pamela just fyllt två år och André Luis skulle fylla ett. Vi var alla ute på gatan och sålde våra varor och hade barnen med oss. Den enda som var kvar var Carla, som var 16 år och väntade barn. Det var ju alltid mörkt under viadukten, så Carla höll sin fotogenlampa tänd och vi får ju aldrig veta vad som hände men plötsligt såg vi eld slå ut genom dörren.

Vi rusade dit och hörde Carlas förtvivlade skrik. Hon hade ingen möjlighet att ta sig ut genom den trånga öppningen. Giga försökte ta sig in för att rädda henne. Men han blev också kvar i lågorna. Han var bara 13 år.

När brandkåren kom var allt utbränt. Polisen förde oss till ett härbärge, och jag förlorade vårdnaden om mina barn. Jag har inte fått träffa dem sedan dess. Jag vet att de bor på ett barnhem. Carlos, blev sig inte lik efter branden och efter att ha förlorat barnen. Han försvann och jag har hör rykten om att han är död.

På gatan är det farligt att leva ensam, men jag fann en ny man, Eduardo. Vi for illa och saknade ofta mat. En dag fick jag höra att han gripits av polisen när försökt stjäla. Han sitter i fängelse nu. Och jag förstod att jag åter var gravid. Nu är jag här på Abrigo. Och jag har fött min son. Jag kallar honom Eduardo, efter hans pappa. Jag vet inte om jag har någon framtid, om jag en gång skall få arbete och bostad, om jag ens skall få behålla mitt barn. Det vet jag inte. Men jag måste ju hoppas. För hur skulle jag annars orka leva?

Och idag fick jag ett brev från Eduardo som skrev: ”Det är konstigt att man skall behöva hamna i fängelse för att förstå att sätta värde på dem som verkligen betyder något för en. Jag hoppas att du en dag skall kunna förlåta mig för allt svårt du fått gå igenom för min skull. Jag ber varje dag för dig och vår son. Vetskapen om att jag blivit pappa har gett mig tillbaka glädjen över att leva.”

Jag skall be att någon hjälper mig att skriva. ”Vi väntar på dig. Jag och vår son.”

 

Sabrina

Jag heter Sabrina är 22 år och har fyra barn. Nu vill jag berätta för er om mitt liv.

Jag föddes i en by, två timmars bussresa från Rio de Janeiro, men det var förstås aldrig tal om att vi kunde åka till Rio. Det var en annan värld än vår. Nu har byn växt ut till en kåkstad, men när jag var barn var det fortfarande en liten landsortshåla med lantarbetare, snickare och andra hantverkare.

Min mamma, Valdinete, är sömmerska, min pappa var målare och hette Gilberto. När mina föräldrar gifte sig byggde de ett litet hus på min farmors tomt. Där föddes jag och sex år senare min bror, Thiago. Han är 16 år nu.

Det var väldigt enkelt hemma, men inte direkt fattigt. Vi saknade aldrig mat. Men så blev pappa sjuk. Han fick tuberkulos, och det fanns ju inga sjukhus i närheten, så han fick förlita sig på huskurer. Han var mycket sjuk och hostade blod. Jag var sex år när han dog och min bror bara några månader. Det blev svårt för mamma och farmor.

Mamma gick alltid i kyrkan, den katolska kyrkan var det ju då, de protestantiska kyrkorna kom senare. Hon försökte uppfostra mig och min bror till hederliga människor. Jag gick i byskolan. Där fanns sex årsklasser och många elever, men bara tre lärare. Ordningen var väl inte så bra, men jag lärde mig att läsa och skriva.

Vi den tiden började väckelsen och det byggdes nya kyrkor, de evangeliska, som vi säger. Och de flesta av oss ungdomar började gå till dem.

Jag var bara 12 år när jag förälskade mig i en pojke i byn. Han heter Gilmar och var 15 år. Det var mycket oskyldigt i början. Mamma blev arg och ville inte höra talas om att jag hade en pojkvän. Men vi fortsatte att träffas i smyg. Två år senare kom Gilmar hem och bad att få sällskapa med mig. Mamma var inte glad, men gick med på det. Hon brukade säga, att jag förtjänade en bättre man. Men jag tyckte om honom och på den tiden hade han jobb och arbetade bra.

Vår by växte snabbt och det fanns gott om arbete som hantlangare på byggen. När jag var 16 år blev jag med barn. Jag bodde fortfarande hemma hos min mamma och var mycket rädd och vågade inget säga. Men så gick det inte att dölja längre. Jag hade väntat mig en örfil, men hon frågade bara hur jag tänkte försörja ett barn, när jag inte kunde försörja mig själv. Hon slängde inte ut mig, men jag blev utesluten från församlingen eftersom jag blivit med barn utan att vara gift.

Mamma och farmor hade fött sina barn hemma, men jag kom iväg till sjukhus i sista stund. Det blev en svår förlossning och läkaren fick ta till kejsarsnitt. När jag sedan satt med Lucas i famnen var jag lycklig och insåg väl inte allt ansvar. Mamma sade, att jag kunde få bo hemma med mitt barn under förutsättning att jag bröt med Gilmar, men det ville jag inte höra talas om. Vi hyrde ett litet hus och jag tog jobb som städerska hos familjer där jag kunde få ta med mig Lucas, men lönen blev lägre, förstås.

Trots att läkaren varnat mig dröjde det inte mer än några månader förrän jag var gravid igen. Jag blev rädd och ledsen för jag kom ihåg vad läkaren sagt och tänkte mycket på vem som skulle ta hand om mina barn om jag dog. Alla sa till mig att jag måste söka abort, till och med mamma som är katolik och jag hade redan bestämt mig, men i sista stund ångrade jag mig. Jag dömer inte över andra, det gör jag inte, men mitt samvete sa mig att jag skulle behålla barnet. Jag lämnade allt i Guds händer.

Min dotter Florenza föddes 2007 och jag svävade mellan liv och död under flera veckor, men min tid hade inte kommit.

Några månader senare slängde jag ut min man. Jag insåg att min mamma hade rätt. Han var en odugling. Han skötte inte sitt jobb och blev arbetslös, men saknade inte pengar för att festa med sina kompisar. Han sa inget, men jag förstod att han handlade med droger. En dag kom han hem på en motorcykel, köpt med knarkpengar. Då slängde jag ut honom. Jag försökte för barnens skull hålla kontakt med Gilmar, men så fick jag veta, att han stod på polisens dödslista. Man hade sett honom sälja droger utanför skolor. Jag har låtit hälsa att jag aldrig vill se honom igen.

Min mamma erbjöd mig att flytta hem men jag valde att klara mig på egen hand. Jag fick ett arbete inne i Rio. Det var lång väg, men lönen var inte så dålig. Så upptäckte jag att jag var gravid. Vad skulle jag ta mig till?

Min moster har en väninna som kände till Abrigo och tyckte att jag skulle ta kontakt, men jag ville inte ens höra talas om att jag skulle hamna på en institution. Då blev mamma arg och sa, att om jag nu inte brydde mig om mig själv, så kunde jag åtminstone tänka på mina barn. Jag gick med på att söka hjälp hos doktor Juarez på Abrigo och kom hit och blev undersökt och fick se mitt lilla barn på en bildskärm och doktorn förklarade att det var allvarligt, men att det skulle gå bra om jag bara fick rätt hjälp.

Inte ord av klander eller frågor om hur jag kunnat sätta mig i en sådan situation. Och sedan kallade han på sjuksköterskan och bad henne visa mig runt på Abrigo. Efteråt frågade min mamma hur det hade varit, och jag sade att det var mycket vackert och lugnt precis som jag behövde. Jag beslöt mig för att be att få komma hit med mina barn.

Här jag nu och tycker att mitt liv förändrats mycket. Jag får möta så mycket kärlek och omsorg på Abrigo, de anställda respekterar oss och här finns allt vad jag och mina barn behöver. Förlossningen gick bättre än väntat, och min lilla dotter är precis lika vacker som sina syskon. Och nu har jag börjat i skolan igen, och det går så bra. Jag tänker så småningom skaffa mig utbildning inom handel eller administration. Jag är bra på siffror. Jag är också bra på att kämpa, och fastän jag vet att jag har en lång väg att gå ser jag ljust på framtiden.