Rundbrev juni 2010

En hälsning från Stefan Martinsson

Nu har vintern nått hit till Rio de Janeiro efter den hetaste sommaren på över 50 år. Vintern i Rio påminner om svensk sommar, dagstemperaturer runt 25 grader, som på nätterna faller ner mot 18 grader. Det är med andra ord behagliga temperaturer. I det politiska livet stiger temperaturen för varje dag. Val till president och parlament kommer att äga rum i oktober, och partier och politiker planerar allianser som inför ett fältslag. Ekonomin befinner sig i snabb utveckling, och kraven på reformer är högljudda. Och med all rätt, landets hälsovård och undervisningssystem är hopplöst eftersatta. Men ännu hetare än valkampen är intresset för fotbolls VM. Gatorna ligger öde, affärer och banker är stängda och endast de barer som har TV håller öppet när Brasilien spelar match.

Efter tre år som föreståndare för Abrigos sociala arbete lämnade Fransisco Santos oss den 15 mars för att återgå som präst i den Lutherska kyrkan. Till vår glädje stannar han i närheten, som församlingspräst för de lutheraner som bor i kommunerna norr om Itaborai. Vi tackar honom för hans fina arbete och önskar honom glädje och framgång i hans nya verksamhet. Till ny föreståndare har Abrigos styrelse bland 15 sökande utsett Allan Hoffman. Hoffman är, som namnet avslöjar, ättling till de tyska emigranter som invandrade under 1800-talet för att slå sig ner som småbrukare i södra Brasilien. Hans far- och morföräldrar var de första nybyggarna i den då nybildade delstaten Rôndonia i Amazonas. Hoffman har fått sin universitetsutbildning vid det Lutherska universitet i São Leopoldo, där han också avlagt en magisterexamen i pastoralpsykologi. Han börjar sin tjänstgöring den 1 juli och vi tar emot honom med glädje och förväntan.

Under året har vi har gjort en undersökning om den sociala bakgrunden för de kvinnor som söker en tillflykt på Abrigo. Inte mindre än 34 procent har tillbringat större delen av sin barndom på institutioner och därefter levt som gatubarn, det vill säga tillhört någon av de gäng av barn och ungdomar som lever övergivna på Rio de Janeiro gator.

36 procent av kvinnorna kommer från marginaliserade familjer med missbruk och övergrepp. 18 procent har brutit upp från förhållanden där de utsatts för våld av sina män eller pojkvänner. 12 procent anger extrem fattigdom som orsak till att de söker hjälp på Abrigo.

Några av dessa kvinnor har ni fått möta i våra rundbrev. Dessa berättelser, alltid utformade eller redigerade i samarbete med kvinnorna själva, är en del av vårt arbete. Genom att ge ord åt sin barndom, sina svårigheter, erfarenheter och förhoppningar får de perspektiv på livet som det har varit och på framtiden som den kan bli.

Det gäller också Laila, som Du kan läsa om i vårt rundbrev. Hon är nu, 3 månader senare, fortfarande kvar på Abrigo. Hennes son Lázaros har kommit till världen. Och i söndags var Laila ansvarig för lunchen. Mannen som försåg henne med droger och våldförde sig på henne har blivit dömd till 20 års fängelse för knarkbrott, han kan inte längre göra henne illa. Hennes mamma besöker henne varannan vecka. Och hon har börjat tala om att hon vill gå en kurs för att bli sjukvårdsbiträde. Men först måste grundskolan klaras av. Livet går vidare.

Trots att Rio de Janeiro är en stad med många och långa soldagar är utvinning av solenergi ovanlig. Genom en donatio av Familjen Cygnaeus Calles Minnesfond – till minne av Carola Björklund Cygnaeus, har Abrigo nu fått installerat solpaneler för uppvärmning av vatten för badrummen. Vi har också fått tillgång till varmvatten i köket – en okänd lyx i de flesta brasilianska hushåll. Och samtidigt sänkt våra kostnader för elektricitet och bidrar till förbättring av miljön.

Vår verksamhet finansieras helt genom gåvor från enskilda, församlingskollekter och föreningsbidrag. Många tänker på oss genom minnesgåvor i samband med födelsedagar eller vid ett dödsfall. Tack för att ni vill vad med oss i vårt arbete.

Rio de Janeiro den 24 juni 2010
med många hälsningar
Stefan Martinsson


 

Trettio minuter av ett liv

Dörren kastas upp med ett brak och det skarpa solljuset, som reflekteras från den kritade muren mot granntomen, kastas obarmhärtigt över röran av dokument som ligger framför mig på skrivbordet. Dokument, som är lika obarmhärtiga och avslöjande som solljuset.

"Ja, här tänker jag i alla fall inte stanna." skriker den unga gravida kvinnan som står framför mig. "Inte en dag." tillägger hon, för säkerhets skull. Hennes ansikte är hårt, hennes ton hotfull och oförskämd.

En gangsterbrud av den kallhamrade sorten, framgår det av de handlingar som medföljt henne till Abrigo

"Jaså" svarar jag. "Men det är ditt problem. Mitt problem är att jag förmodligen inte kan behålla dig här. Åtminstone inte längre än över natten. Dina dokument är i oordning, och du har skickats hit med felaktig information. Du är bara femton år gammal, och vi kan bara ta emot dig efter beslut av Domstolen."

"Hur kunde de sända henne till oss utan tillstånd? Kanske har de gått efter hennes utseende." tänker jag "Hon ser faktiskt betydligt äldre ut än femton år." Men å andra sidan avslöjar en söndervikt och halvt oläslig födelseattest hennes ålder. Åtminstone för den som har ork, eller intresse av, att tyda dokumentet. Det troligaste är att de ville bli av med henne också från den senaste av de många institutioner hon hunnit avverka.

De hade ringt och bett om hjälp, och skyllt på att de inte hade resurser att ta emot gravida kvinnor. En misstanke hade genast börjat gro hos mig, att inte allt stod rätt till. Institutionschefen hade varit bara alltför vänligt angelägen och omgående lyckats ordna en bil som kunde köra henne de 20 milen ner till Abrigo.

Hon har de senaste åtta månaderna kastats mellan olika institutioner. Domstolar, polismyndigheter och barnavårdsnämnder i tre kommuner har varit inkopplade. Hon har ett brottsregister som kan imponera på en yrkesförbrytare. Liksom journalen från avgiftningskliniken. Hasch och crack, ja, men hur i all världen har hon fått tag på kokain i en liten stad på landet?

Mina ord har fått henne fått henne tyst.

"Vad då? Menar du att jag inte får stanna?" säger hon sedan, berövad triumfen av hotet om att ge sig iväg. Hon ser plötsligt snopen ut. Hårdheten i hennes ansikte och tonfall brister och lämnar utrymme för en oändlig sårbarhet. Inför mina ögon förvandlas hon till ett barn. Det barn hon är. Eller kanske aldrig fått vara.

"Sätt dig" säger jag, "Du har inte mer bråttom än att vi kan försöka reda ut det här. Så ligger det till: du är minderårig och kan inte stanna utan ett beslut av domstolen här i Itaborai. Det kan ta litet tid. Och övertalning." tillägger jag. Och kan föreställa mig att domaren inte kommer att bli entusiastisk över uppgiften att ta över ännu ett problematiskt fall från en avlägsen landskommun. Hon står under åtal för en rad allvarliga brott.

Hon sätter sig tungt mitt emot mig med händerna knäppta över den stora magen. Gravid i 8:e månaden, enligt beskedet från sjukhuset.

"Berätta!" säger jag, "Berätta om dig själv."

"Var vill du att jag skall börja?"
"Vi kan väl börja i staden där du växte upp."
Och hon berättar om Casimiro de Abreu, en landsortshåla uppkallad efter en olycklig 1800-talspoet, fyra timmars bussresa från Rio. Vid första anblicken en sömnig småstad, lik tusen andra i Brasilien. Men uppen-barligen har våld och kriminalitet nått också hit, som följder av den ständigt expanderande handeln med droger.

"Det finns tre torg i staden" säger hon. "Det visste du inte! Vid det största ligger kyrkan, och vid det andra rådhuset, och vid det tredje pizzerian."

Hon beskriver huset där hon växte upp. "Det är ganska stort. Men det är dåligt byggt och det regnar in. Det finns inget riktigt golv, bara ett jordgolv, och inget kök och inget badrum. Maten lagar vi över öppen eld."

Här har hon bott med sin mamma och sina sju syskon. Och så pappan förstås. En luffare, kallar hon honom. Och en Cachaceiro, brännsvinsdrickare. "Han slog oss jämt, och när mamma försökte gå emellan fick hon ta emot slagen. Mamma arbetar mycket och hon var alltid rädd för vad pappa skulle göra mot mig och mina systrar när hon var borta. Mina tre äldre halvsyskon har redan flyttat hemifrån. Ja, två av dem, menar jag. José Carlos är död. Han blev skjuten under ett bråk."

Plötsligt inträffade något som förändrade förhållandena i hemmet. "Jag var tio år och mina systrar nio, åtta, sju och sex år. Det är ett år mellan oss. Det var en lördag och mamma hade kommit hem från jobbet. Hon hade fått sin lön och sänt pappa för att köpa ris, bönor och torkat kött. Hon hade gjort upp eld, och vi satt och väntade och var hungriga men pappa kom hem utan mat, för han hade supit upp alla pengarna med sina kompisar. Mamma blev arg, men då tog han tag i henne och kastade henne mot elden. Hon blev illa skadad. Men det hade de goda med sig att hon äntligen slängde ut honom. Nu bor han på gatan och tigger av folk. Jag ser honom ibland. Då brukar jag ta en annan väg, för jag vill inte möta honom."

"Mamma har det inte lätt. Hon har två arbeten för att vi skall kunna klara oss. Och så är hon ju ganska gammal, så det blir tungt för henne. Hon har fyllt 40 år."

"Det var ju inte roligt att vara hemma med pappa och allt bråk, så jag brukade hänga med kompisar efter skolan. Och det var den här tjejen som jag beundrade, och hon rökte hasch och gav åt mig. Hon var äldre än jag, så jag vågade inte säga emot. Och så ville jag ju vara hennes kompis." "Hur gammal var hon?" "Hon var tolv och jag var tio. Och sedan när man blivit van vid hasch vill man ju ha mer. Så då fick jag ju göra som hon, hänga ihop med killar som hade knark. Ja, eller män, då. Det var ju de äldre som hade tillgång till knarket." "Din mamma var orolig för dig. Här finns kopior av tre anmälningar. Hon bad polisen leta efter dig." "Men hon hade ju aldrig tid för mig! Och jag var aldrig borta länge, bara några dagar. Jag ville inte komma hem när jag var påverkad. Det kan du väl förstå?"

"Kan du berätta om honom, som är pappa till ditt barn?"
"Jailton, heter han. Han är knarkhandlare." tillägger hon "Vi höll ihop, men sedan kom han i bråk med polisen och var tvungen att sticka. Men han var gift, så det hade ändå inte kunnat bli något. Och dessutom hade han barn, två flickor." "Och hur gamla är de?" "Tolv och fjorton." "Och han själv? "Han fyllde 43 förra året."

"Tycker du inte att det är fel att en man, som är äldre än din pappa och med döttrar i din egen ålder ger dig knark i utbyte mot sex?"
Hon tiger en stund. "Han slog mig i alla fall inte." säger hon, som en slags förklaring.

Jag bläddrar vidare i den tröstlösa högen av dokument över ett liv som gått fel och kommer fram till polisrapporterna. "Här finns en rapport om att du huggit ner en flicka med kniv."
"Det var inte mitt fel! Hon gav mig en örfil eftersom hon trodde att jag varit tillsammans med hennes kille, och då var ju jag tvungen att ge igen."
"Du gav dig på henne när hon låg och sov och högg henne åtta gånger. Hon fick sys med 36 styng. Och här finns en rapport om ett mordförsök med snara."
"Den där, hon skrattade åt mig!"

"Varför gör du sådana saker?"
"Det är det arga inom mig." säger hon. "Tror du det finns någon som kan hjälpa mig? Ibland tänker jag att jag gör hemska saker bara för att folk skall förstå hur hemsk jag är."

"Och din mormor?" säger jag. "Här i rapporten står det att du slagit henne."
"Hon sa fula saker. Hon kallade mig knarkhora. Men man slår inte sin mormor, det gör man inte. Det ångrar jag." säger hon och ser ledsen ut.
Sitter tyst och ser ner på sin mage.

"Han heter Lazaros." säger hon sedan plötsligt.
"Vem då?"
"Bäbisen, förstås. Det är en pojke."
"Lazaros?" säger jag, förvånad över det ovanliga namnet.
"Ja, han i Bibeln du vet. På en av institutionerna fanns det en präst, och han talade om Lazaros."
"Jag vet. Han som tiggde smulor från de fattigas bord."
"Och som Jesus hade kär." tillägger hon högtidligt.
"Vänta!" säger hon och lämnar rummet, och återvänder några minuter senare med en enkel upplaga av Nya Testamentet.
"Titta här: Prästen gav mig den här Bibeln och jag bad honom stryka under de ställen där det berättas om Lazaros. Du kan läsa själv om du inte tror mig!"

"Kanske stannar jag här ett tag." säger hon sedan. "Tills du har fått ordning på mina papper."
"Ja, och till dess ditt barn är fött. Det är bara fyra veckor kvar."
"Jag skall själv ta hand om Lazaros. Ingen får ta honom ifrån mig."
Och så sitter hon tyst en stund igen.

Och plötsligt hör jag att hon gråter.
"Mamma" höra jag henne viska
"Jag vill vara hos min mamma.
Jag är rädd.
Hjälp mig!"

Stefan Martinsson